Sara Axelsson

Allting känns helt puckat...

ett år... några månader... en vecka?

Allt har gått så fruktansvärt fort. Jag har knappt hunnit vända mig om och vinka hejdå, ens hunnit stanna och funderat över vad det är jag egentligen lämnat bakom mig. Jag hinner knappt fundera på vad jag för nya saker jag tagit tag i och gjort.
Och just detta året har nog varit det mest händelserika, otippade, konstiga och förvirrande året någonsinn i mitt liv.
Det är så FRUKTANSVÄRT mycket som har hänt. Så mycket som har förändrats över bara några månader.

För ett halvår sen så var det bara veckor kvar innan högstadiet skulle ta slut. Jag hade ingen aning om vart hösten skulle leda, vad skulle jag göra under tre års tid? Jag bodde hemma i mitt vackra hus med min vackra familj, solen sken :)
                                
Idag vet jag vad jag ska göra under tre års tid ioförsig. Men när jag stod där i juni, med slutbetygen i handen, så hade jag ingen aning. Teater på Jenny? Es i oskarshamn? Stage i Torsås? Byggprogrammet på kagg?? Vem vet?
(inte för att jag sökte bygg... men ändå).
Det är ganska skrämmande att inte veta vad som komma skall.


När jag fick reda på att jag skulle tillbringa tre år i torsås blev jag glad. En skola jag drömt om att få gå på. Samtidigt blir man väldigt stressad. Jag har ju ingen aning om hur det kommer att bli. Tänk om jag inte trivs, jag kanske har dumma lärare? Utbildningen kanske är HELT FEL!?!?

Idag är jag glad över mitt val. Jag trivs, jag har världens bästa lärare, skolmiljön är underbar... och utbildningen är PRECIS den jag vill ha :) Jag har vant mig vid att inte bo hemma, att bo med folk man knappt känner, sena skoldagar, att få sköta ALLT själv, ingen som säger åt en att göra si eller så.
Och jag kan faktiskt bara erkänna en sak. Jag ångrar verkligen INTE mitt val.

Allt känns skönt, rätt, perfekt.
Ensamheten är väl en smäll man får ta. Jag får leva med det helt enkelt. Jag antar också att det behövs tid för eftertanke... (även fast jag sällan fokuserar på det förflutna... utan snarare på framtiden...) 


Om en vecka är det min dag. Förhoppningsvis är jag snart ute och kör på vägarna tillsammans med far.
De kommande tre veckorna är fullproppade med lucia, övningar och konserter.
Sen har jag bara 2,5 år kvar.


Allt känns bara helt puckat. Jag ÄLSKAR det. Men ja, det är HELT puckat!